Sommargig är som att spela en helt annan sport och det är sannerligen inget för veklingar att behöva hantera halv storm eller publik med solen i ögongen, ösregn, måsar, helikoptrar, en jävla massa ungar och ett gäng gubbar med cardigans över axlarna som blivit ditsläpade av frugan mot sin vilja när ljudet har en förmåga att alltid blåsa bort men det är också jävligt skoj. Särskilt skoj är det att man hamnar på platser där man normalt inte är och att det oftast passar rätt bra att ta med familjen om man har nån. Korta set, ungarna har sommarlov och kan vara uppe sent och alltid en badplats nära till hands.

Båstad brukar bjuda på allt vad sommar gig innebär på gott och ont och jag var laddad till tänderna när mitt gäng bestående av mina barn, en av deras kompisar och ett par mammor förutom jag själv satt och käkade middag på hotellet innan gig och telefonen plingar till. ”Familjen kan tyvärr inte hänga med backstage för att KAJ är där och vill inte prata med någon” 

Det är naturligtvis helt i sin ordning att inte vilja prata med någon innan sitt gig. Det vill ofta inte jag heller så det är inget att säga om den biten. Men nu råkar det ju vara så att halva mitt liv utspelar sig backstage och får inte mina barn vara där så kan jag inte sköta mitt jobb när dom är med så jag svarade så diplomatiskt jag kunde att: 

”Jag har sagt till för flera veckor sedan att jag skulle ha barn med mig så min familj är med mig backstage annars får ni boka in någon annan att ta min spot i kväll”

Svårare än så var det inte att lösa det problemet och barnen satt ömsom backstage och drack saft och ömsom i publiken och spanade standup med Kodjo Akolor, Torbjörn Averås Skorup och Messiah Hallberg som levererade finfina set. Finns nästan inget bättre än att se Messiah Hallberg när han är bitter över livet i allmänhet och delar av publiken i synnerhet så jag njöt av varje sekund.

Som om inte det räckte så avslutades kvällen med bravur av nämnda KAJ som levererade ett jävligt proffsigt set till allas stora glädje inklusive min. Visade sig dessutom att det inte bara gick utmärkt att prata med dem utan att de också var lika trevliga som man kunde förvänta sig och inte alls hade fått storhetsvansinne. De till och med bjöd barnen på en bild trots att dom väl blivit fotograferade med ett par tusen ungar i veckan sedan Mello. Turnélivet är sannerligen inte heller något för veklingar och hur tufft det är att göra det när ens publik till stor del består av barn orkar jag inte ens tänka på. Ska också börja säga till alla arrangörer att ingen får prata med mig backstage.