ENG / SWE
Tillbaka till blogg
Torsdag 7 Februari 2013
Näthat.

Efter Uppdrag Gransknings reportage om näthat (som jag inte har sett ännu) diskuteras ämnet mer än någonsin. I alla fall i den lilla ankdamm som är mitt twitterflöde. Mina tre cent:
Självklart är det inte ok att bli utsatt för hot om våldtäkt, mord, eller andra typer av hot om fysiskt våld. Jag hoppas att folk som blir det anmäler och att polisen faktiskt tar dylika anmälningar på allvar. Även om de faktiskt inte kan göra särskilt mycket med rådande lagstiftning. Att få hot hem i brevlådan och så vidare är självklart inte ok, ska inte vara ok och ska anmälas (även om jag personligen väljer att inte anmäla det jag får.) MEN, det finns några aspekter som jag inte tycker folk belyser nog.
Det är skillnad på hot och det som nu kallas hat. Självklart förekommer en osund mängd av rent hat, rasism och sexism både på nätet och i andra sammanhang, men jag tycker många blandar ihop det med alla former av negativ kritik. Det många kallar hat måste vara ok att uttrycka i en demokrati. Det är en del av att ge sin in i det offentliga samtalet och om man tycker att man får för mycket av negativ respons så går det faktiskt att minimera den typen av obehag genom att stänga av kommentarsfält i bloggen eller på youtubeklippet. Problemet med det är att många av de människor som reagerar väldigt stark på negativ respons gärna vill ha den positiva responsen. För att boosta sitt ego. Vi lever i ett samhälle av sköra egon som behöver den boosten. Dessutom funkar ju vi människor så att om vi får 100 positiva kommentarer och 1 negativ så är det den negativa som sätter sig. Den är svårare att skaka av sig och obehaget av negativ kritik sitter i längre än välbehaget från positiv dito.
Viktigast av allt tycker jag ändå är att vi faktiskt lever i ett samhälle där det offentliga till stor del är uppbyggt kring “hat” och hårda formuleringar. Dokusåpor och program som Idol, X-factor och allt vad de heter lär oss att det är så man gör. Kvällstidningarnas bästsäljande rubriker innehåller attack, chock och konfrontation. Det säljer. Nöjesskribenter, resensenter och kanske framförallt krönikörer som Alex Schulman och Marcus Birro har varit och är säkert fortfarande ganska pigga på att uttrycka sig drastiskt och hata olika personer och företeelser när det passar sig. Jag är själv en stor bov i dramat. Mycket av det jag pratat om genom åren kan också tas för rent hat, även när jag har en tanke bakom mina verbala spyor, vilket jag inbillar mig att jag oftast har. Även om nu inte måltavlan eller hens fans känner likadant.
Kvällstidningar, dagstidningar och framförallt tv har ett väldigt stort ansvar i att det har blivit så här. När Robinsson kom kallades det mobbing-tv. Nu anses det väl snarast för lamt för att sändas. Det finns numera knappt ett underhållningsprogram som inte innehåller moment som kan tolkas som mobbning och hat om man så vill. Årets familjeunderhållningshögtid i form av Melodifestivalen genererar tusentals tweets från både kända och okända twittrare och spaltmeter av krönikor och texter om hur folk ser ut, att de missade en ton eller vilken jävla sopa den där grafik-människan som la ut fel bild är. Kvällstidningarnas dubbelmoral är som alltid total nu när de indignerat skriver om näthat och lanserar nätkärlek, samtidigt som halva deras tidningar är fyllda av försök från journalister att få kändisar och politiker att säga något om någon annan som skapar konfrontation. Eller i värsta fall bara hitta på en konfrontation som inte ens finns. Jag har själv blivit utsatt för det ett flertal gånger. Allt sådant formar en kultur där det blir svårare och svårare att se vad som är legitim kritk och omotiverat hat. Lägg som sagt därtill sådana som jag, som gjort en karriär på att “hata” om man bara ser till ytan. Jag vet vad jag gör, varför jag gör det och jag har oerhört sällan gått över min gräns även om jag ofta har gått över andras. Det samma gäller säkert Alex Schulman och andra som ligger eller legat i samma fåra av nöjes-kritik. Men det är inte så säkert att vår publik alltid fattar tanken bakom. Eller att den ens finns. Om den finns. Det är en väldigt stor del av problemet. Problemet blir än större av att folk kan sitta hemma och gömma sig bakom anonymitet och kasta ur sig saker till en mottagare som de kanske inte ens tror kommer läsa mailet eller kommentaren. Det är lättare att uttrycka sig brutalt bakom ett tangentbord och anonymitet än vad det är öga mot öga och ännu enklare när mottagaren är någon form av “kändis” som jag antar ofta kan kännas som en abstrakt figur för den som skickar kommentaren. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra “Oj, jag trodde inte du skulle svara” när jag gjort just det på hot och liknande.
Därtill bör man naturligtvis lägga de könsroller vi fortfarande lever i och formas av. De är förmodligen en ännu större del av problemet när det gäller hot och hat mot just kvinnor. Men det får bli en annan text. Jag måste skriva lite välfriserat hat till min nästa standup-show nu. Men jag är proffs. Don’t try this at home kids. Och särskilt inte anonymt.